Det suger verkligen att allt ena minuten kan vara så bra och sen på en gång bara försvinna. När man precis vant sig vid att vara lycklig och att vakna på morgonen med en känsla av att man faktiskt är värd någonting, så händer nått och man kämpar sig upp på mornana. Jag är så sjuk trött på att räkna dagar, jag är trött på att känna mig hjälplös och hopplös. Jag bad aldrig om detta och nu måste jag leva med det varje dag i en väldigt lång tid. Har ni någonsin kännt er så ömtåliga att det känns som att hjärtat kommer spricka vilken sekund som helst. Ni vet känslan när tårarna känns mindre värda än vatten. Man har så  mycket sorg men kan inte bli av med den. För man vet att oavsett vad man gör så kommer det ändå göra lika ont.

 

Jag önskar jag visste vad jag kunde göra för att denna känslan ska försvinna. Det finns väl bara egentligen en sak som kan få smärtan att sluta gräva sig in i mig djupare för varje dag som går. Tyvärr så är den saken 2000km bort ifrån mig.  Jag har kommit till en punkt i livet där jag är så rädd för hejdå att jag inte ens vågare säga hej längre. Jag har blivit van vid att inte må bra och jag gillar det inte. 

 

Jag minns i sommras då allt bara va bra. Jag mådde bra jag var lycklig. Riktigt jävla lycklig inte ett falkst plastigt leende på läpparna och onödiga kommentarer. Jag behövde inte dölja att jag dog inmobords för att det inte va fallet. Jag ville aldrig tillbaks till detta. Jag ville aldrig må så här igen. Men detta är verkligheten, eller i alla fall min verklighet. Jag önskar bara att det inte va så.

 

Jag vet inte hur jag kommer må imorgon, jag vet inte ens hur jag kommer må om 5 minuter. Men jag vet att hur jag än mår så kommer detta finnas under ytan. Något som jag inte visar aldrig, inte ens för mig själv. ändå det finns där. Men det går inte en dag då jag inte hoppas att det kommer bli bättre. Jag har i alla fall det...hopp!